Hur ser du på ett narkotikabrott egentligen? Attityden hos många svenskar är att man ser ett narkotikabrott som någonting väldigt smutsigt. Trots att straffskalan för ett ringa narkotikabrott inte är särskilt hög – böter eller fängelse i max två veckor – så finns det en stor skepsis kring detta. 

Är man dömd eller misstänkt för något typ av narkotikabrott så är man per se en sämre sortens människa. Detta att jämföra med andra typer av brott där folk i gemen gärna ser mellan fingrarna, är beredda att vända andra kinden till och redo att dela ut både andra – och tredje – chanser. Hur står du i den frågan och hur kan detta komma sig? 

Svensk narkotikapolitik omtalad i övriga världen. Sverige som i övriga frågor är ansett som ett liberalt och öppet samhälle går emot strömmen just vad gäller narkotika. Vi har hårda straff och vi förespråkar just straff framför vård. Syftet är att hårda straff ska fungera som avskräckande och få folk att dels sluta bruka narkotika och dels också, givetvis, aldrig börja. Resultatet av detta är att Sverige idag har en särställning vad gäller dödsfall och där man kan dra paralleller mot Portugal.

Portugal hade en liknande politik som Sverige fram till för ungefär 20 år sedan. På samma sätt hade man också ett högt antal dödsfall varje år och man hade dessutom stora problem med HIV och Aids som en följd av sprutsmitta. Lösningen blev legalisering för eget bruk och sedan dess har Portugal också sett en avsevärd minskning av både dödsfall och smitta. Reformen har varit en stor succé och många andra länder har tagit rygg på denna narkotikapolitik. USA har legaliserat marijuana i vissa delstater, Kanada har tagit steg mot detta och exempelvis Danmark har alltid haft en mer liberal hållning i denna fråga – exemplifierat av exempelvis Christiania. 

Narkotikabrott blir ett stigma 

Blir man misstänkt för ett narkotikabrott i Sverige så hamnar man direkt i en skamvrå där omvärldens dom blir hård och där man har svårt att landa på fötter igen. Detta ökar i sin tur risken med att man kanske fortsätter snarare än att söka vård för ett missbruk. Utan att lägga några värderingar i hur vårt land styrs och vilken typ av narkotikapolitik vi bedriver så finns det en massa frågor att ställa. Den primära är varför Sverige så envist står fast vid en ståndpunkt som många andra länder lämnat bakom sig? 

Samtidigt också. Man måste göra skillnad på narkotika och narkotika också. Det finns tydliga skillnaden mellan att bruka lite lättare droger och mellan att smuggla, sälja och sko sig på andras olycka genom att sälja exempelvis heroin och kokain samt andra tunga droger. Där är ett narkotikabrott något som lagen definitivt måste slå ner på. Frågan är om detta inkluderar även exempelvis marijuana? Vad anser du? 

Att skiljas är i sak ingenting att höja på ögonbrynen åt. Vi lever i ett land där vi själva fattar beslut och där våra hjärtan styr valen. Detta innebär att vi blir kära – och att vi kan sluta älska varandra, se kärleken dö ut eller att den uppstår på annat håll. Att separera eller skilja sig från varandra är möjligen ett personligt nederlag, men mer än så är det inte. 

Däremot så innebär en separation en hel del andra saker. Vem ska ha vad, hur ska man göra med alla gemensamma saker man köpt och vad händer exempelvis med bilen, båten, sommarstugan och villan? Det finns lagar och regler som förenklar och det finns alltid juridisk hjälp att använda sig av om problem eller frågetecken skulle uppstå. 

Det absolut svåraste att lösa i samband med en skilsmässa handlar om vårdnad. Vem av två föräldrar ska ha vårdnad om barnen – och vad händer om man inte kan komma överens om detta? Vid en skilsmässa så fortsätter alltid en gemensam vårdnad om barnen och där föräldrarna även fortsatt – gemensamt – kommer att fatta viktiga beslut gällande barnens framtid. Skillnaden ligger i att barnen numera kommer att ha två hem snarare än ett sådant och att föräldrarna även således måste komma överens om var barnen ska bo samt hur övrig tid ska spenderas hos den andre. Här finns inga rätt eller fel: man kan lösa dessa frågor på olika sätt och hitta gemensamma vägar som passar för alla inblandade parter. Men, givet det känslomässiga i samband med en skilsmässa så kan det också innebära problem. 

En vårdnadstvist kan inledas 

Om två föräldrar efter en skilsmässa eller en separation inte kan komma överens om viktiga frågor gällande barnens framtid så kan en vårdnadstvist ta vid. Det innebär att en förälder stämmer den andra och om denne motsätter dig detta så blir detta startskottet för en vårdnadstvist. 

En sådan kan även inledas som en följd av att den ene föräldern uppvisar klara samarbetsproblem – svarar inte när man ringer, hämtar/lämnar inte på överenskomna tider eller är allmänt, om uttrycket tillåter, jävligt. En vårdnadstvist kan även inledas som en följd av våld, hot, missbruk och annat som kan vara skadligt för barnen att växa upp i. 

Varje vårdnadstvist är unik, men de utgår från samma grundinställning: rätten bedömer vad som är bäst för barnen. Gemensam vårdnad är det som alltid är det man utgår från som den bästa lösningen – vårdnadstvisten och den undersökning som sker kan sedan visa att exempelvis ensam vårdnad är den bästa lösningen i just det unika fallet. 

Tvist om vårdnad – rätt juridisk hjälp är ett måste 

En vårdnadstvist tar lång tid att lösa. Hamnar man i en sådan situation så måste man vara beredd på att det innebär en stor känslomässig prövning där man ser att exempelvis gamla vänner och bekanta kan välja den andra sidan. Här blir rätt juridisk hjälp ett måste och detta både sett till den professionella sidan och sett till det stöd och stöttning man erbjuds. 

Innan en vårdnadstvist inleds rent rättsligt så finns även möjlighet att lösa frågan om vårdnad genom att delta i samarbetssamtal. Varje kommun i Sverige erbjuder den möjligheten och där man får en chans att hitta lösningar för fortsatt vårdnad av sakkunniga personer från kommunen. Det kan ofta hjälpa. Svårigheten, i många skilsmässor, ligger i att hitta vägar att kommunicera med den andra parten. Man kan vara förblindad av hat, svartsjuka, avund och annat – något som gör att man inte ser annat än hämnd. Genom samarbetssamtal kan man se klarare och inse att det handlar om att lösa det viktigaste för de man älskar mest: sina barn. 

En vårdnadstvist kan absolut vara nödvändig, men i många fall så kan samarbetssamtal lösa upp knutarna som finns.

Över hela världen uppmärksammas hemlösa på en egen dag den 20 januari. “Homeless Day” firas varje år sedan starten 2013 och är en dag för att kräva lösning på sociala problem som hemlöshet.

Att vara hemlös är inte det ljuva, romantiserade livet som du exempelvis ser i Rasmus på Luffen. Ett liv där luffaren Oskar och hans följeslagare Rasmus vandrar från by till by för att byta mat och husrum mot dragspelsmusik och trollbindande anekdoter. Nej, sir. Att vara hemlös handlar snarare om att överleva dagen. Att äta mat från soptunnor. Att samla pantburkar från papperskorgar bara för att få ihop till en flaska vatten. Att inte duscha på flera veckor. Att sova utomhus i regn och oväder. Att det för många leder till drogmissbruk bara för att få fly vardagen. Det är bland annat detta som uppmärksammas på Homeless Day den 20 januari varje år.

Vad händer resten av dagarna?

Borde inte hemlösa uppmärksammas varje dag? Det är ju ett oerhört stort socialt problem över hela världen. Varför bara en dag? Riskerar inte hemlösa att glömmas bort de andra 364 dagarna om året? Det är en värdefull poäng att göra. Men hela poängen med att hemlösa får en speciell dag är just det motsatta: att de inte ska glömmas bort någon dag alls. Med en egen dag i kalendern ges det en kontinuitet i hemlöshetsfrågan och den tillåts inte att glömmas bort, någonsin. Varken den 20 januari eller någon annan del av kalenderåret. Hemlöshet måste lösas.

Bilden av en våldtäkt skiljer sig åt från hur en sådan ofta ser ut i verkligheten. Den bild många ser framför sig handlar om en ensam kvinna som blir överfallen av en man under en sen natt. Dessa scenarion förekommer också, men verklighetens våldtäkt ser annorlunda ut.

Den sker nämligen oftast i hemmet och av en person som man känner väl, är bekant med och som litar på. Det försvårar ofta och det kan också vara anledningen till att många utsatta väljer att inte gå vidare. En våldtäkt behöver idag inte längre vara ett fullbordat samlag.

Lagen har skärpts och sedan samtyckeslagen infördes så kan all sexuell handling mot någons vilja rubriceras som våldtäkt eller ett sexualbrott. För att en sexuell handling mot någons vilja ska rubriceras som en våldtäkt så ska exempelvis ett vaginalt, ett analt, ett oralt eller att att någonting – föremål eller exempelvis fingrar – förts upp i någon av offrets kroppsöppningar. Till skillnad mot förr så behöver detta inte ske med våld – det räcker med att offret sagt nej eller visat med sitt kroppsspråk att hon – eller han – inte vill.

Det finns ett större skyddsnät idag och fler gärningsmän kan ställas till svars i och med detta. Trots det så väljer många kvinnor att inte anmäla. Det finns ett stort mörkertal gällande våldtäkter och sexualbrott.

Man räknar med att endast 10-20% av alla övergrepp och våldtäkter anmäls. Det gör att också ett stort antal våldtäktsmän och sexuella förbrytare är ute i det fria – potentiellt redo att begå nya brott. Varför anmäler då inte kvinnor och män att de blivit utsatta?

Flera faktorer spelar roll i varför en anmälan inte görs

Det finns flera olika skäl till varför en kvinna – vi utgår från att det handlar om en kvinna här nedan – väljer att inte anmäla en våldtäkt eller ett sexuellt övergrepp. Vi tänkte räkna upp några av dessa här nedan, men innan dess så ska vi också säga följande: mycket beror på alla oss andra.

Att en våldtäkt inte anmäls kan handla om attityden från övriga samhället. Misstro, brännmärkningar och stigmatisering är samtliga något som kan drabba ett offer för ett övergrepp. Många väljer sida och ställer sig på gärningsmannens kant. Det skapar stora problem och påverkar definitivt att mörkertalet ser ut som det gör. Med det sagt – här följer några skäl:

• Skam. Man känner gärningsmannen och vet att det är “en bra kille” som aldrig skulle göra något sådant. Man tar på sig skulden och intalar sig att det var frivilligt eller att man uppmuntrat till handlingen.
• Rädsla. Man är, helt enkelt, rädd för att anmäla och detta både i form av rädsla för gärningsmannen och för – som vi nämnde ovan – domen från samhället.
• Orkar inte gå igenom en rättsprocess. Attityden från både polis och rättsväsende kan vara väldigt svår att hantera för ett offer. Man känner sig misstrodd och man känner att man själv bär skammen för det som hänt. Frågor som vad man hade för kläder, hur mycket man druckit eller om man tidigare haft en sexuell relation med gärningsmannen kan komma – både från polisen och i samband med en rättegång. Det finns otaliga exempel på detta. Tyvärr.

Stöd och hjälp finns

Det finns stöd och det finns hjälp. Man måste komma ihåg att man är offret och att man inte bär någon skuld. Att söka hjälp i form av vård – där man även kan säkra fysisk bevisning – är ett första steg. Väl där kan man också sättas i kontakt med kvinnojourer och därigenom få ett stöd genom en obehaglig och uppslitande tid.

Man kan – och bör – som offer även söka juridisk hjälp och genom ett målsägarbiträde kunna slippa de obehagliga och irrelevanta frågor som kan komma i samband med både förhör och rättegång. Som vän till ett offer spelar man en gigantisk roll: se till att vara där och visa att du verkligen finns för din kompis. Det kommer att behövas.

Me-too började egentligen som begrepp redan 2006 då den amerikanska medborgarrättsaktivisten Tarana Burke startade en ideell organisation – Just Be Inc – i syfte att stötta svarta kvinnor och flickor som utsatts för övergrepp och sexuella trakasserier.

Under parollen Me-Too så ville hon visa att dessa kvinnor inte var ensamma – långt därifrån – utan att många kunde vittna om liknande erfarenheter. Genom att tala med en enda röst hoppades Tarana Bruke kunna visa upp den stora, dolda problematiken för svarta kvinnor i USA.

Den rösten hördes också – högt. Men detta först år 2017 och då i en modifierad form. Skådespelerskan Alyssa Milano var den som öppnade slussarna på vid gavel. Genom en tweet, sänt sent en kväll, så startade en global rörelse. Hennes tweet? Skriv Metoo som svar på den här tweeten om du också blivit utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp.

Då hon vaknade, sju timmar senare, hade hon över 35.000 svar. En chock, men ingenting mot vad som skulle komma senare. 48 timmar efter att hennes tweet sett dagens ljus så hade den använts i 85 olika länder – och där antalet svar redan efter 24 timmar närmade sig 12 miljoner. Snöbollen var i rullning…

Harvey Weinstein – snaran dras åt

I skottgluggen hamnade primärt en man och den som kom att illustrera vad Metoo handlar om. Detta i form av Harvey Weinstein. En filmmogul, en producent bakom storsäljare som Pulp Fiction, King’s Speech och The Aviator och många, många fler filmer. Ett aktat och respekterad namn och en nyckelperson i hela den fabrik som kallas Hollywood – men även en sexualförbrytare.

Harvey Weinstein visade sig systematiskt ha utnyttjat, förgripit sig på och sexuellt trakasserat genom flera årtionden. Nu togs bladen från munnarna bort. Storheter som Angelina Jolie, Gwyneth Paltrow, Rosanna Arquette och Rose Mcgowan gav samtliga vittnesmål om vad de utsattas för – och deras vittnesmål följdes av fler och fler sådana. Fallet blev hårt och år 2020 dömdes Weinstein till fängelse i 23 år. Ett straff som kunde ha varit livstid om han dömts för alla brott han anklagades för.

Harvey Weinstein var långt ifrån ensam om att falla ned från höga hästar. Män i höga positioner inom alla branscher fick se jorden under fötterna själva och man inte längre kunde utnyttja sin position på ett sätt man tagit för givet. Brottslingar – man ska kalla saker för dess rätta namn – pekades ut, förlorade sina arbeten och fick se sina liv, med rätta, omkullkastas. I Sverige illustrerat av män som Fredrik Virtanen (som emellertid friades i en rättegång), Jean-Claude Arnault och Martin Timell. Kända namn som alla trott gott om, men som visade sig vara chimärer.

Metoo är fortfarande aktuellt

Metoo har lugnat sig, men det är fortfarande en aktuell rörelse som skapat stora, globala förändringar. Många arbetsplatser har arbetat hårt med att skapa policys kring sexuella trakasserier och hur man skapar bättre förutsättningar i form av en mer jämlik miljö – för alla. Detsamma gäller för skolor och för de egna hemmen: många fler vågar anmäla övergrepp och många fler vågar stå upp mot orättvisor. Det är bra, men det finns fortfarande problem att lösa. Ett sådant handlar om otrygga anställningar. Hur ska man våga anmäla en högre chef om man riskerar att bli av med sitt vikariat eller sitt jobb? Det är en politisk fråga.

Ett annat problem ligger hos den grupp människor som står på andra sidan. Männen. Hur ser män på Metoo och vilka förändringar kan dessa göra? Man kan se att många rannsakat sig själva och där man exempelvis dragit ner på alkoholkonsumtionen samt där man också vågar ta sig mod att säga ifrån även i det lilla.

Omklädningsrumssnacket – det som den sittande presidenten Donald Trump myntade – har förhoppningsvis nått vägs ände. Fler män säger ifrån och det är bara hoppas att detta fortsätter i framtiden och där nästa generations män blir bättre än sina föregångare.