Hur vågar man anmäla en våldtäkt?

Bilden av en våldtäkt skiljer sig åt från hur en sådan ofta ser ut i verkligheten. Den bild många ser framför sig handlar om en ensam kvinna som blir överfallen av en man under en sen natt. Dessa scenarion förekommer också, men verklighetens våldtäkt ser annorlunda ut.

Den sker nämligen oftast i hemmet och av en person som man känner väl, är bekant med och som litar på. Det försvårar ofta och det kan också vara anledningen till att många utsatta väljer att inte gå vidare. En våldtäkt behöver idag inte längre vara ett fullbordat samlag.

Lagen har skärpts och sedan samtyckeslagen infördes så kan all sexuell handling mot någons vilja rubriceras som våldtäkt eller ett sexualbrott. För att en sexuell handling mot någons vilja ska rubriceras som en våldtäkt så ska exempelvis ett vaginalt, ett analt, ett oralt eller att att någonting – föremål eller exempelvis fingrar – förts upp i någon av offrets kroppsöppningar. Till skillnad mot förr så behöver detta inte ske med våld – det räcker med att offret sagt nej eller visat med sitt kroppsspråk att hon – eller han – inte vill.

Det finns ett större skyddsnät idag och fler gärningsmän kan ställas till svars i och med detta. Trots det så väljer många kvinnor att inte anmäla. Det finns ett stort mörkertal gällande våldtäkter och sexualbrott.

Man räknar med att endast 10-20% av alla övergrepp och våldtäkter anmäls. Det gör att också ett stort antal våldtäktsmän och sexuella förbrytare är ute i det fria – potentiellt redo att begå nya brott. Varför anmäler då inte kvinnor och män att de blivit utsatta?

Flera faktorer spelar roll i varför en anmälan inte görs

Det finns flera olika skäl till varför en kvinna – vi utgår från att det handlar om en kvinna här nedan – väljer att inte anmäla en våldtäkt eller ett sexuellt övergrepp. Vi tänkte räkna upp några av dessa här nedan, men innan dess så ska vi också säga följande: mycket beror på alla oss andra.

Att en våldtäkt inte anmäls kan handla om attityden från övriga samhället. Misstro, brännmärkningar och stigmatisering är samtliga något som kan drabba ett offer för ett övergrepp. Många väljer sida och ställer sig på gärningsmannens kant. Det skapar stora problem och påverkar definitivt att mörkertalet ser ut som det gör. Med det sagt – här följer några skäl:

  • Skam. Man känner gärningsmannen och vet att det är “en bra kille” som aldrig skulle göra något sådant. Man tar på sig skulden och intalar sig att det var frivilligt eller att man uppmuntrat till handlingen.
  • Rädsla. Man är, helt enkelt, rädd för att anmäla och detta både i form av rädsla för gärningsmannen och för – som vi nämnde ovan – domen från samhället.
  • Orkar inte gå igenom en rättsprocess. Attityden från både polis och rättsväsende kan vara väldigt svår att hantera för ett offer. Man känner sig misstrodd och man känner att man själv bär skammen för det som hänt. Frågor som vad man hade för kläder, hur mycket man druckit eller om man tidigare haft en sexuell relation med gärningsmannen kan komma – både från polisen och i samband med en rättegång. Det finns otaliga exempel på detta. Tyvärr.

Stöd och hjälp finns

Det finns stöd och det finns hjälp. Man måste komma ihåg att man är offret och att man inte bär någon skuld. Att söka hjälp i form av vård – där man även kan säkra fysisk bevisning – är ett första steg. Väl där kan man också sättas i kontakt med kvinnojourer och därigenom få ett stöd genom en obehaglig och uppslitande tid.

Man kan – och bör – som offer även söka juridisk hjälp och genom ett målsägarbiträde kunna slippa de obehagliga och irrelevanta frågor som kan komma i samband med både förhör och rättegång. Som vän till ett offer spelar man en gigantisk roll: se till att vara där och visa att du verkligen finns för din kompis. Det kommer att behövas.