För den som själv aldrig har blivit utsatt för diskriminering, rasism eller negativ särbehandling som en följd av kön, religion, sexuell läggning eller handikapp så har man svårt att se att detta fenomen förekommer – och aldrig i någon större utsträckning.

Diskriminering förekommer och det sker dagligen på skolor, arbetsplatser och i vardagen. Sverige är ett föregångsland i arbetet mot detta, men vi är långt ifrån förskonade. Vi har regler och lagar som förbjuder diskriminering på arbetsplatser och dessa är, i jämförelse med andra länder, väldigt konkreta och heltäckande. Men, det finns ändå brister.

Något som inte minst visades i samband med Me-Too och efterskalvet som kom av den bomb i form av Harvey Weinstein som briserade borta i USA. Många kvinnor, inom alla tänkbara branscher, vittnade om arbetsgivare och kollegor som passerat gränser – både fysiskt och med ord – och som i vissa fall öppet trakasserat och utnyttjat sin position på ett otillbörligt sätt. Me-Too öppnade ögonen för många. Är det så här det är? Ja, och det gäller inte bara för kvinnor.

Vad kan man göra? Det viktiga är att man går till sig själv. Hur agerar jag – och vad kan jag förändra. Det egna beteendet är det som man själv har möjlighet att förändra och förbättra. Detta innebär även att man vågar stå upp och vågar ta strid om man ser att någon annan utsätts för diskriminering. Till syvende och sist så är det civilkurage det handlar om – oavsett hur pass starka skyddsnät som finns. Våga säga ifrån.